Kul På Svenska ÄR kul på svenska!

Jag var i Göteborg och gigade på Kul På Svenska igår. Mitt 41:a gig, men inte har jag slutat ha nerver innan för det. Men det hade jag inte behövt ha. Vilken underbar klubb, och vilken fantastisk publik! Där snackar vi om att vara med på noterna! Mitt Andra Hem (lokalen heter så) är också en jättebra lokal för stand up. Det blir dock lite varmt framåt kvällen, men vad spelar det för roll för mig? Jag är ju ändå inte hygienen själv efter att ha kört i 3 timmar för att komma dit.

Kvällen inleddes med Robert Larsson som körde beprövat material som alltid brukar fungera, och som gjorde det även denna gång. Det gjorde han rätt i, då han fått rycka in på kort varsel istället för Melody som tyvärr behövt ställa in. Sedan avslutade Nathalie Söderqvist första akten med framgång så det förslog. Andra akten började med att konferencier Riku (hans efternamn kan vi ta en annan gång) använde ett trolleritrick för att presentera mig. Sedan gick jag på och körde mitt material, och det gick hur bra som helst. Det var en sådan där publik som förstod skämten precis på de rätta poängerna. Intelligent publik är faktiskt den bästa. Efter mig kom Björn Gustafsson (som för kvällen fick heta Björn nummer 2, eftersom han inte var planerad från början) och testade nytt i några minuter. Bra nytt, ska det sägas. Hoppas han får för sig att komma ned till Malmö vad det lider. Kvälen avslutades av Soran Ismail, och det är verkligen en komiker som ser till att göra skäl för skratten. Jag har sett många, men han tillhör just nu en av mina favoriter. På det hela taget en kanonkväll, väl värd både resan och rampfebern!

Jaha, bromsoket. Suck!

Besiktigade bilen igår och fick reda på att den blödde bromsvätska från höger bromsok där bak. Jobbigt, men å andra sidan kan man ju köpa nya för 1840 riksdaler, så det hade ju kunnat vara värre. Eller, på ett sätt var det värre. Jag fick också anmärkning på att bakre regplåtsbelysningen hade gått i pension. Hur futtiga anmärkningar kan man åka på egentligen? Är det någon som slår det i pyttefuttighet? Nåja, rätt enkelt fixat åtminstone.

Dags för allmän uppmaning till bojkott

Blev uppringd av en påfrestande telefonförsäljare idag som ville sälja något jävla Aloe Vera till mig. Intressant nog norrlänning. Ska inte deras största tillgång normalt sett vara att de är tystlåtna? Det var inte hon i alla fall. Inte för att jag bryr mig om vad Aloe Vera egentligen är, men borde inte en telefonförsäljare veta vad NIX-registret är? Jag är ju med där, och borde alltså få vara ifred från just den typen av mänsklig pestsmitta. Det enda sättet att stoppa jobbiga telefonförsäljare som inte respekterar NIX-registret är att bojkotta idiotföretagen som anlitar dem. Alltså: vad Aloe Vera än är, köp det inte! De anlitar professionella fridstörare och bör därför utrotas från branschen (vilken det nu är?)!

Lite mycket förtroende

Ikväll var det sista MACK-kvällen för våren. En extremt lyckad kväll med massor av skojiga komiker på scen, och hela anrättningen toppades med en Magnus Betnér i bättre form än någonsin. Vansinnigt kul för alla inblandade. Nu skulle ju alla MACK:S grejer förvaras någonstans fram till sommarsäsongen. Jag fick ta på mig att förvara backdropen hemma hos mig, men så frågar Lena:"Kan du ta hand om kassan också?". Det frågar hon en kille som jobbar i närheten av Jägersro travbana! Undrar hur många lunchraster det skulle ta innan den kassans saga vore all? Ibland får man göra bäst i att tacka nej till vissa förtroenden...

40:e giget...

...gjorde jag ikväll på Gött I Mössan i Göteborg. Huvudkomiker var Pontus Enhörning, och konferencier för kvällen var Evelyn Mok (som gjorde en strålande insats). För mig gick det så där. Det började trögt, men ordnade upp sig till slut. Jag har mangon att tacka för mycket. Tänk att Allah är så praktisk att ha även för en ateist!

Däremot är jag numera mindre glad åt vinjetter. De ska användas när de är motiverade, inte för sakens egen skull.

Datorernas svar på Citroën

Så var min gärning som sekreterare i Sveriges bästa komikerklubb inledd. Eftersom jag hade fått höra att jag inte skulle föra protokoll under årsmötet tog jag inte med mig någonting att skriva med. Sedan tyckte mötet att det ändå skulle passa utmärkt med mig som sekreterare även på mötet, så visst kunde jag väl det. Bärbar burk fick jag låna av Lena, och det visade sig vara en Mac. Grejen med Mac är att de förvisso går alldeles utmärkt att bära på, men de är hopplösa att skriva på. Helt plötsligt börjar markören hoppa omkring till helt oväntade ställen i dokumentet medan man skriver. Är det månne ett försök från Apple att demokratisera världen till förmån för alla dyslektiker så att vi alla ska känna oss lika förvirrade? Ädla ambitioner, men läsbara protokoll blir det inte. Nästa gång tar jag med mig min laptop istället. Förvisso inte lika spännande, men däremot praktiskt användbar.

Sekreterare...

...lovade jag ju mig själv att jag aldrig mer skulle bli. Men det var ju å andra sidan efter ett helvetesår i min dåvarande bostadsrättsförening. Det borde vara enklare i en komikerförening (fast den teorin kommer jag förmodligen att få äta upp, utan vare sig salt eller peppar). Men om någon säger ordet "fasadrenoveering" är det jag som lägger benen på ryggen.