Gig för Sveriges bästa klubb, och sedan ett bra gig till

-Man kan göra dåligt ifrån sig, och det går ändå bra. Man kan göra bra ifrån sig, och det går ändå inte bra. Men här pratar jag om alla stand up-klubbar i Sverige utom en. Den 9/12 gjorde jag mitt 92:e gig, och har man någonsin haft en mer tacksam publik? Inte vad jag kan minnas i vart fall. Avslutade kvällen gjorde Cilla Domstad, och det gjorde hon riktigt jävla bra! Jag tror jag älskar henne.

Det 93:e giget var på Tröls för att stödja världens svältande. Jag ändrade lite i mitt religionskritiska material så att det skulle bli ännu mer kontroversiellt, men det var bara för skojs skull. Men det blev väl emottaget, så vem ska klaga? Åtminstone inte Ludde Samuelsson, som jag såg göra både en av de bästa konferencier- och komikerföreställningar jag någonsin sett.

Återbesökens tid

Den 24/11 var det dags för jämt 10-tal igen, nämligen det 90:e giget. Denna gång på Dockan Comedy, och dagens datum-skämtet för kvällen handlade om ännu en död påve. Det blev rätt ok, men jag måste börja plocka sådant material från andra källor än bara Wikipedia. Publiken var väldigt skiftande. Vissa skrattade mycket och hela tiden, andra var rätt stillsamma. Svårt att i efterhand bedöma hur man själv skötte sig, men kommentarerna efteråt var positiva.

Det 91:a giget blev ett återbesök på Mässingshornet. Publiken denna gång bestod av ca 5 pers, att jämföra med antalet komiker för kvällen som var 6. Nåja, det gick efter förutsättningarna. Men de sedvanliga häcklingarna man annars alltid får på Mässingshornet uteblev. Kanske för att en viss busschaufför på Skånetrafiken inte var där då, det är ju hon som brukar leda häcklingskören. Mats Andersson avslutade kvällen, och verkligen med den äran! Jag har alltid gillat hans humor, men nu kändes det som han tillfört något mer till sitt uppträdande. Svårt att sätta fingret på vad, men det ska bli spännande att se vart han går nu. Långt kan det i vilket fall som helst bli.

På torsdag 9/12 ställer jag mig på MACK:s scen, och det gör även en av mina favoriter, Cilla Domstad. Det ska bli riktigt kul att återse både MACK och henne igen!

Varierade intryck

Min vana trogen bloggar jag efter 3 gig, flitigare bloggare än så är jag inte.

Gig no 87 utspelade sig på GARVA. Det gick... bra visade det sig! Men det väckte vissa funderingar kring fysikens lagar om ljudhastighet, eftersom de bakre raderna skrattade ca 10 sekunder efter varje skämt.

Gig no 88 utspelade sig på Dockan, exakt 15 år efter Toblerone-affären. Jodå, mycket riktigt blev det skämt på det.

Det 89:e giget blev mitt första på den nystartade klubben i Kristianstad. Bra publik och bra lokal. Kvällen avslutades av Nils Lind, som dessutom bjöd på en legendarisk uppvisning i häcklarhantering. Grymt bra!

Tripp Trapp Trull

Olika klubbar är olika att uppträda på, vilket har visat sig på tydligast möjliga sätt den senaste veckan.

Gig No. 84 blev första gången i Motala. Motala Comedy drivs av Emil Wirebro, som är en väldigt entusiastisk och positiv herre. Det måste man nog vara för att driva stand up-klubb i Motala. Det kom ca 15 pers, varav 4 hade riktigt kul och resten satt och åt. Konferencieren (som tyvärr inte var Emil själv pga byråkrati) skämtade glatt med publiken, men lyckades inte minnas namnen på alla komiker som skulle presenteras. Vi var ju trots allt hela 3 st. Jag inledde kvällen, sedan tog Palle Strömberg vid, och Ludde Samuelsson avslutade kvällen.

Tillbaka i trygga Malmö igen körde jag det 85:e giget på Dockan. En Nypa Salt tar sig och verkar bli vana vid hur det går till på Stand Up-kvällar nu, men jag saknar den forna logen. Publiken var pigg och på hugget. Jag fick i o f s inte skratt på allt, men överlag blev det väldigt lyckat. Det var bara det mest oslipade som inte riktigt gick hem, och där är ju Dockan rätt klubb för att göra sådana erfarenheter.

Torsdagen 28/10 alltså mitt 86:e gig, denna gången på MACK. Huvudkomiker Özz Nûjen, och komiker i 1:a akten var Cecilia von Strokirch och Biggan Lowén. Vilket gäng, och vilken publik! MACK är verkligen Sveriges bästa stand up-klubb, för så här bra blir kvällar bara här! Jag började dock lite osäkert, lite distraherad av ett bord som satt och snackade med varandra (om folk som snackar på bio förtjänar en läsk i knät så förtjänar folk som snackar på stand up ett skott i nacken), men ungefär i slutet av hantverkarskämtet lossnade det, och sedan skrattade publiken åt allt! Det vara bara att surfa på! Sådan publik har man bara 1 gång per år! Özz, Cecilia och Biggan hade också en riktigt bra kväll, men vem blir förvånad över det? De är alltid bra.

Efteråt satt jag och kvällens konferencier Mattias Olsson och tog en öl med Özz och ett par kompisar med honom. Med vid bordet satt en tjej som lyckades bjuda på de mest halsbrytande dialektövningar jag någonsin hört i hela mitt liv! Det lät som en korsning mellan Babben Larsson och Smala Sussie. Hon visade sig härstamma från fd Jugoslavien och sedermera ha bott i Norrköping. Jag vet inte varför, men samtalet råkade av någon anledning glida in på konflikter mellan syrianer och muslimer, varpå en livlig debatt tog vid mellan henne och Özz. Själv fann jag det för gott att förhålla mig neutral, eftersom jag alltid har ansett det idiotiskt att dela in människor i folkgrupper oavsett om det baseras på religion, etnicitet eller fotbollslag. Jag åkte hem, nöjd och glad.

Bondeupproren

Det 82:a giget utspelade sig 30/9 på Kävlinge värdshus. Inte så fullsatt, och inte särskilt ljudlig publik, men helt ok. Jag fortsatte prova en del av det nya, men fortfarande måste det slipas.

Den 6/10 blev första gången Blentarp fick se stand up, och 83:e som jag körde. Trots att det bara var ca 20 pers i publiken blev det bra stämning. Prövade ny inledning som satt perfekt. Annars mycket skratt. Visserligen på fel ställen, men varför skåda givna hästar i munnen? Skämtet om gris i raffset verkade misstänkt lyckat. Igenkänningshumor?

Huvudkomiker i Kävlinge var Zeid Andersson, och i Blentarp Biggan Lowén. Bägge gjorde strålande ifrån sig.

Mässingshornet och Dockan

Dags för jubileum igen! Gig No. 80 innebar en återkomst till Mässingshornet i Kirseberg. Jag var inte den enda som återkom. Det gjorde även Carolina Klüft-kvinnan med 3 ständiga promille, och som tydligen kör buss åt Skånetrafiken. Efter att ha hört det bestämde jag mig för att alltid cykla istället.

Jag var lite ofokuserad, och skämten kom lite huller om buller. Å andra sidan var stämningen i lokalen så ofokuserad som den brukar bli på Mässingshornet. Kul klubb, men den måste tas med en nypa salt.

Apropå en nypa salt är det faktiskt det nya namnet på Dockans lokal. Det 81:a giget utspelade sig där, och även om publiken var ganska fåtalig och krävande funkade mitt nya material rätt hyfsat. Man fick dock inget gratis, men det kom skratt där det skulle.

Unplugged

Det 79:e giget (ja, det är väldigt viktigt att hålla räkningen) blev mitt första helt utan mikrofon och högtalare. Jag skojade och tramsade efter bästa förmåga på Bouleklubben West Winds IK i Landskronas fest.

Trots den något ovana situationen gick det bra. De var intresserade och hängde på bra. Det kunde ibland bli lite svårt att behålla fokus då publiken var ganska stand up-ovan, men skämten gick för det mesta hem bra. Det skulle faktiskt kunna vara ett av de bättre gig jag gjort utanför klubbarna.

Mycket nytt på Ribban

Jo, jag vet. Att späcka sitt framträdande med bara nytt och relativt oslipat material är alltid vanskligt, och ska man tvunget göra det är det renodlade rookieklubbar som är bäst lämpade för sådana experiment. Men nu utspelade sig det 78:e giget på MACK på Ribban, och jag kände mig tvungen att testa nytt för att behålla geisten.

Det funkade trots allt bra, trots att insikten om frånvaron av "säkra kort" bidrog till en viss nervositet. Döden fick göra sällskap med Gudrun Schyman och min katt Blixten, och samtligt har potential. Publiken var på hugget, och jag tror att det hade lite med huvudakten att göra. Al Pitchers publik är ofta ganska stand up-van, vilket alltid underlättar.

3 gig i rad

Så blev det en historisk vecka förra veckan. Första gången jag gigade 3 kvällar i rad, och första gången jag körde support.

Det 75:e giget utspelade sig på MACK. Jag inledde kvällen, och det nya blev väl emottaget av publiken. Jag kände mig dessutom hedrad av att dela scen med så prominenta komiker som Karin Adelsköld, Marcus Palm, Eric Andersson och Marika Carlsson.

Det 76:e giget gjorde jag på Dockan. Numera håller de till i samma lokal med ett nytt namn, En Nypa Salt. Det gick bra även det, och jag kvällens näst sista komiker. Avslutade gjorde Anders Celin, och det med besked. Om man inte skrattade så drog man efter andan. Lungorna fick inte en lugn stund när han körde.

Det 77:e giget var mitt första supportgig. Platsen var Gessie Byakrog, och huvudkomiker var min gamle lärare Martin Svensson. Även Lars Magnusson och Joel Sjövall var där och skojade, och Mackan Andersson var konferencier med den äran. Jag hade fått 20 minuter till mitt förfogande, men såg på filmen efteråt att jag hade gått av scenen efter 17 min 20 s. Ingen fara, bättre så än tvärtom. Hela giget gick ju riktigt hyfsat, och ännu bättre hade det gått om jag inte blivit avbruten av skrikande barn stup i ett. Stand up är ett vuxennöje, och att ta med småbarn på sådant gör inte livet lättare för varken publiken, komikern eller ens barnen själva. Men trots detta blev det som sagt en lyckad kväll.

Födelsedag och liknande

Min födelsedag firade jag genom att giga på Pizzeria Rex på Nobelvägen i Malmö, och för oss siffernördar kan jag meddela att det var gig No. 73 för mig. Jag hade tur som körde i första akten, för där var det fortfarande publik. Bl a bestående av en väldigt trevlig polack som bjöd mig på en öl när han fick höra att jag fyllde år. How about that?!

Andra akten var svår för de stackars komiker som uppträdde, men en stor eloge ska ändå ges till de som gjorde det. Trots en publik på bara 4 pers gjorde de ändå det bästa de kunde. DET är riktiga komiker om ni frågar mig!

Det 74:e giget var på en privatfest i Landskrona. Sådana gig brukar alltid vara svåra, men det här var inte det. Alla var så vänliga man kan föreställa sig, och de skrattade åt allt. Bra snaps kanske, vad vet jag? I vilket fall som helst ska Elin Nordén ha tack som ordnade giget.

Over and out. C ya.

Malmös Stand up-nirvana

I måndags (14/6) gigade jag för 72:a gången totalt, och för 3:e gången på Mässingshornet i Kirseberg. Den här gången var det publikrekord hittills, och förmodligen publikrekord totalt också om inte publiken ska sitta i varandras knän. Det är ju inte så stort där.

Som vanligt var det gott om häcklare i publiken, och som lika vanligt var de lika godmodiga som de var fulla. Stämningen blev så där psykadelisk som den bara kan bli på Mässingshornet. Jag hade fått 10 minuter och jag brukar kunna hålla mina tider, men här drog jag över med en hel del. Ingen blev dock sur över det, mycket av överdraget berodde ju på lite oväntad dialog med publiken som slutade bra.

Jag hoppas verkligen den klubben fortsätter. Både publik och komiker har riktigt magiska kvällar där. Har ni aldrig varit där, så gå dit när ni får chansen!

Mässingshornet igen

Hur skapar man så dåliga förutsättningar som möjligt för stand up? På det 71:a giget fick jag en variant; 4 pers i publiken och massor av nytt på en gång. Men jo, det gick faktiskt vägen!

Mässingshornet i Kirseberg är något av ett unikum bland klubbar. Med ensiffrigt antal i publiken varav hälften fulla häcklare borde det inte funka alls, men det gör det alldeles utmärkt ändå. Mycket kan vara tack vare Elin Nordéns insatser som konferencier, för hon har fått jobba hårt båda kvällarna jag har uppträtt där. Men det slutar alltid som väldigt... speciella kvällar.

Jubileum och experiment

Den 20/5 var det dags att fylla jämnt igen. Det 70:e giget utspelade sig på Gött i Mössan i Göteborg. Magnus Betnér har kallat Göteborg för "staden helt utan självironi", men ingenting kunde vara mer felaktigt. Det funkar alltid som bäst när jag inleder med att häckla Ace of Base, Hammerfall och Håkan Hellström, vilket tyder på att den staden har självdistans om någon.

Det var även ett experiment på initiativ från Martin Gustafsson, som var kvällens konferencier. Alla komiker var tvungna att dricka tre glas alkohol innan, för det här kallades "alkoholbaserad stand up". Jag har ju aldrig innan druckit en droppe innan jag går upp på scen, så det här skulle bli intressant. Men det gick faktiskt bra. Dock var det mer tack vare en underbar publik, för jag var väldigt otight och slarvig. I fortsättningen återgår jag till 0 promille före gig.

Världen blir aldrig mer densamma

Den 16:e maj 07:45 lokal tid i Texas (13:45 svensk tid) gick världens bäste sångare och scenartist ur tiden. Ronnie James Dio visste vad artisteri handlade om, nämligen att ha kul på scenen och älska sin publik. Han har alltid varit och kommer alltid att vara ett föredöme för mig. Hans musikaliska arv kommer aldrig att dö, och inte heller det intryck han för alltid gjorde i hårdrocken och i underhållningsbranschen generellt. Står du på en scen ska du alltid göra publiken glada över att de kom ditt, och det gjorde alltid Ronnie James Dio oavsett om det var 10000 pers på Isstadion eller 300 pers på Fregatten i Åkersberga. Ronnie James Dio levde för publiken, och vi som någon gång var publik levde för honom.

Vila i frid och sov gott. Vi kommer aldrig att glömma dig.

4 väldigt varierande gig

Jag får väl medge att jag varit mindre bra på att uppdatera bloggen på ett tag, men nu gör jag ett ryck igen.

Jag gillar premiärer av nya klubbar, och det 66:e giget skedde på Mässingshornet i Kirseberg 2010-04-26. Publiken var väl till hälften de andra komikerna den kvällen, och till hälften lokala fyllon. Men dock trevliga fyllon, de var trots allt med på skämten hela tiden. Den som utmärkte sig mest var nog en kvinna som tydligen hette Erika, som gick igång ordentligt när Eric Andersson kom in på Carolina Klüft. Hon hade MYCKET starka känslor om henne.

Det 67:e giget var på GARVA dagen efter, men det gick inget vidare. Ingen bombning, men jag fick aldrig riktigt upp stämningen. Lärdomen därifrån blev att lägga större vikt vid att ta kontroll över giget direkt, och därigenom få igång en positiv spiral.

I Kävlinge utspelade sig gig No. 68. Där lyckades jag betydligt bättre, verkligen revansch! Trots lite strul med mikrofonsladden i början fick jag igång ett fint flyt, och det nya materialet funkade utmärkt.

Dagen efter körde jag mitt 69:e gig för 14-17-åringar i Hässleholm som hade lovat att avstå från sprit och tobak. Jag såg det som en svår utmaning först, för det trodde jag skulle bli en svår målgrupp. Men de var så entusiastiska så! Jag fick t o m mer skratt än min leverans egentligen förtjänade, om jag ska vara lite självkritisk. Det var Lena Frisk som hade fixat giget, och hon gav mig en hel del bra feedback på vägen tillbaka. Men vi var båda mycket nöjda med kvällen.

Kul inledning, legendariskt slut

I torsdags (den 18/3) var det dags för gig No. 65, även detta på MACK. Jag fick ta över en spot från en rookie som inte kunde just då, och synd var det om honom som inte kunde ta den spoten. Vilken publik! De skrattade ju åt allt, även transportsträckorna fram till poängerna! Jag fortsatte med mitt "Dagens datum-tema", och denna kväll fick det skämtet följaktligen handla om Caligula, då det var precis 1973 år sedan han tillträdde som kejsare.

Al Pitcher avslutade, och det gjorde han genom att riva ner vår backdrop så den ramlade i huvudet på honom. Men han blev inte sur för det.

På det hela taget en alldeles vanlig MACK-kväll, m a o ruggigt lyckad!

Hela världen upp- och ner

Så var det dags för mitt 65:e gig, och det blev först ut på MACK:s Al Pitcher-kväll! Kan man tänka sig ett bättre tillfälle? Jag inledde med ett hundskämt, mest för att jag inte gillar pitbulls, sedan var det dags för hantverkarna att få sina fiskar varma. Jag håller fortfarande igång min "dagens datum-serie", vilket innebar att i torsdags var det Caligulas som fick föräras med en rutin.

Kvällen avslutades med Ny Zeeländaren Al Pitcher, och ni som har sett honom vet vad jag pratar om. Ytterligare kommentarer behövs helt enkelt inte, förutom att jag har fixat bättre spikar nu. Ni som inte ännu har sett honom, ta inte mitt ord på allvar; se själva! Han är hysteriskt kul!

Människans bästa rondellvän...

Jag tror inte att jag kommer undan det. Lars Vilks rondellhund och mordhoten måste ju bara kommenteras om man har en blogg, det står i grundlagen.

Först och främst gäller det att skilja mellan äpplen och päron. Det behöver man inte göra om man gör en fruktsallad, men det här är ingen fruktsallad. Det är en soppa.

Lars Vilks rondellhund var ingen kränkning av muslimer. Det var inte ens adresserat mot muslimer, utan mot islam. Ser man inte skillnaden bör man söka hjälp för sin religion. Sedan var den i sitt ursprung ingen kränkning av islam heller. Jämför med kristendom. Vi kan se Ecce Homo, Monty Python's Life Of Brian och en betydande andel av det jag har i min skivsamling. Är det kränkningar av kristendomen? Jag återkommer till det.

Lars Vilks gjorde en ful teckning, av allt att döma ett försök att skapa debatt i Sveriges kulturbransch kring vad man får göra och inte göra i konsten. Uppenbarligen inte särskilt lyckat, eftersom debatten nu verkar handla om allt annat än det. Men har han kränkt muslimer, eller ens islam?

En del tycker ju det. I SVT:s Debatt påstod en debattör att Lars Vilks kränkt 1 miljard muslimer. Jag skulle verkligen vilja veta hur man går tillväga rent praktiskt när man räknar antalet muslimer i världen och kommer fram till 1 miljard. Hur man räknar kristna vet jag; man räknar helt enkelt fel! Jag räknades som kristen de första 18 åren av mitt liv, trots att jag inte alls trodde på någon gud alls. Hur räknar man då muslimer? Ber man allihopa räcka upp en hand och stå stilla tills man åkt runt jorden och räknat klart, eller använder man sig av någon form av enkäter? Sedan ska man också konstatera att allihopa kände sig kränkta av en teckning som någon bohem i Sverige har gjort. Hur gör man det? Har han gått runt och frågat 1 miljard människor "känner du dig kränkt nu?"?

Så till kränkningsfrågan; Ecce Homo var kränkande, men inte för kristendomen utan för de som tror att kristendomen är ekvivalent med att hata homosexuella. Monty Python's Life Of Brian var kränkande, men inte för kristendomen utan för Norge som valde att totalförbjuda den. Number Of The Beast var kränkande, inte för kristendomen utan för de som valde att störa sig på ett hårdrocksband från Hackney som skulle bli ett av de bästa vi har sett.

År rondellhunden en bra teckning? Nej, jag kan rita bättre, och det säger allt. Är det en kränkning av islam? Nja... det var det inte från början, men nu har det blivit det. Men det är inte Lars Vilks som har stått för kränkningen. Han stod bara för en dålig teckning. De som stod för kränkningen var de som inte kunde ta att en konstnär 500 mil bort ritade en teckning utan att springa ut på gatorna och leka "hela havet stormar" och bränna öländska flaggor (jodå, gult kors mot grön bakgrund).

Att respektera religiös övertygelse är inte att låta bli att provocera. Att respektera religiös övertygelse är faktiskt att provocera den religiöses tro, för då visar du att du tilltror den troende hans självsäkerhet i hans egen tro.

Schackgiget

Den 4/3 firade jag schackbrädesjubileum på MACK (det var mitt 64:e gig). Så bra det passade då att Zinat Pirzadeh avslutade samma akt (den 1:a), då ju hon kommer från samma land som spelet schack!

Jag inledde kvällen och vände upp och ner på ordningen i mitt material. Kände mig lite ofokuserad, men det fick jag höra sedan bara var bra för mitt agerande på scen. Zinat kommenterade att hon gillade mango-skämtet. Hon är alltid lika positiv, jag gillar sådana människor!

Efter mig steg Lena Frisk upp på scen och testade nytt. Det gick riktigt bra, men vem hade väntat sig något annat? Jag undrar om MACK verkligen är rätt scen för henne att testa nytt på, för så mycket till test blir det ju inte. Hon är så pass vass på scen att hon skulle kunna göra relativt svagt material bra, och det i kombination med MACK:s ganska tacksamma publik gör det ju knappast till något eldprov för materialet. Kanske hon skulle välja svårare klubbar som t ex På Besök för själva testsyftets skull? Men det här materialet var hur som helst riktigt bra.

Apropå bra material, Zinat hade nog med sig de bästa skämten jag någonsin hört henne köra. Hon gjorde välförtjänt succé!

Khalid Gheire avslutade kvällen, och det med den äran. Efter kvällen tog han och jag varsin Samuel Adams på puben vid centralen för att sedan åka hem och sussa nöjt.

City bjuder på militär inspiration

Förstasidan på City idag: "Kryphål friar drogpåverkade". Då blir man ju intresserad och vill veta mer. "Kryphålet" visade sig vara att om knarkandet skett i Danmark där det är lagligt att vara påtänd kan inte personen ifråga fällas i Sverige. Men är det ett kryphål att det är danskarna som bestämmer i Danmark? Det är väl inget kryphål, det är ett annat land! Enda sättet att täppa till det där "kryphålet" vore väl att invadera Danmark.

Nu borde ju i o f s inte det vara så svårt. Danmarks militärhistoria enligt följande; på 1600-talet förlorar man Skåneland till Sverige, på 1800-talet förloras Sönderjylland till Preussen och på 2000-talet deltar man i Irak-kriget med en u-båt som kommer ner lagom till ökenstriderna.

Hoppas inte Sten Tolgfors läser detta...

Rookie-våren inledd på allvar

Förra tisdagen (16/2) var det säsongspremiär för GARVA och gig No 62 för mig. Igår (24/2) var det gig No 63 på Dockan. Gemensam nämnare var "tystskrattande" publik, vilket faktiskt är helt ok om ljuset är sådant att man ser ansiktena på publiken. Det gjorde man på GARVA, och på Dockan såg man skratten om man tittade åt höger. På det hela taget gick det bra båda kvällarna, och mitt nya döden- och spökmaterial är riktigt kul att köra även om det tarvar lite finslipning.

En som också uppträdde på Dockan var en ny och lovande förmåga vid namn Tobias Rydberg. Han var väldigt bekväm på scenen, och tajtar han bara till sitt material blir han verkligen bra. Det var andra gången han ställde sig på en stand up-scen, och jag blev riktigt imponerad av hans säkerhet på scenen.

Nästa torsdag firar jag schackbräde, och detta kommer att utspela sig på MACK. Huvudkomiker är Zinat Pirzadeh. Underbar människa och komiker, ska bli skitkul att träffa henne igen!

Jubileumsyra!

Nu har det varit jubileumstider vill jag lova! För min del gjorde jag mitt 60:e gig på Kävlinge Värdshus, vilket var invigningen av den nystartade klubben där (och nej, den ska tydligen inte heta KÄCK). Det gick hur bra som helst, publiken var tacksam och bra. Eric Andersson var konferencier, och det gör han alltid bra. Första akten toppades av Jörund Larsen och hela kvällen avslutades av Teresa Tönisberg. Alla inblandade gjorde bra ifrån sig, och när vi lämnade scenen fick vi spontana applåder. Vilken underbar publik.

Gig nummer 61 utspelade sig på MACK:s 10-årsjubileum, vilket ägde rum på 31-årsdagen av iranska revolutionen då Ayatolla Khomeini tog makten. Var det möjligt att inte skoja om det? Kanske, men jag kunde inte motstå frestelsen. Det gick hem hyfsat, och även här var publiken väl med på noterna. Hantverkarskämtet verkar vara stabilt, och jag är även min frisör tack skyldig för mer än bara klippningar.

Igår var det MACK:s jubileumsfest, och trevligare än så kan nog fester inte bli. Jag fixade en tipsrunda som blev uppskattad, och alla möjliga minnen ventilerades. Ibland är det bra trevligt att hålla på som jag gör.

Stockholmsdebut

Det 59:e giget totalt blev inte bara det första 2010, utan också det första i Stockholm. Big Ben i Stockholm hade jag hört mycket gott om, men det är ju alltid lite nervöst att köra på ett helt nytt ställe. Jag körde säkra kort, och det gick alldeles utmärkt! Visserligen var det över en månad sedan det förra giget vilket bidrog till en viss nervositet. Mitt vänsterben började skaka igen, men sådant är jag ju van vid nu. Publiken var den bästa man kunde önska sig, de hängde med på allt. Konferencier var Tomas Bonderud, och han var...tja, han var...snäll och trevlig i alla fall. Att han kallade mig för Tomas Ternerfors kunde jagf lyckligtvis spinna vidare på som öppningsskämt, men personligen föredrar jag när MC lyckas lära sig komikernas namn. Men som helhet var kvällen jättekul, och Big Ben är helt klart en klubb jag gärna återvänder till.