Småputtrigt på MACK

I torsdags var det dags för det 53:e giget, och det utspelade sig på MACK på La Couronne. Där blir det ju aldrig riktigt misslyckat, men jag var ändå lite orolig innan. Biljetterna hade ju inte sålt så bra, och med liten publik blir det ju alltid svårare. Men det blev faktiskt en ganska trevlig stämning i lokalen. Visst, Cecilia von Strokirch hade det orättvist motigt med tanke på hur bra material hon hade, men så blir det ju för den som öppnar kvällen. Själv öppnade jag andra akten, vilket är min favoritplacering. Publiken är lagom uppvärmd, har tagit en öl i pausen och är ännu inte trött. Men jag fick tyvärr första delen av mitt nya material slaktat av presentationen. Ingen skugga ska falla på Teresa Tönisberg som var konferencier, för jag hade ju faktiskt inte talat om för henne att jag skulle köra nytt. Hon gjorde en i övrigt fantastisk insats. Minnesanteckning: i fortsättningen snacka med MC INNAN giget, och klargör "förnamn, efternamn och ingenting annat".

Men detta till trots gick det faktiskt ganska bra. Jag kan fortfarande jobba på flytet och timingen med det nya, men det är naggande gott. Yvonne Skattberg avslutade kvällen på ett strålande sätt. Man kan bara inte låta bli att älska den komikern.

Gig 52 med en del nytt

Skitkul kväll på Garva! Jag upphör aldrig att förvånas vilken kanonklubb Mattias Olsson och Joe Eagan driver! Att vara där och testa nytt material (denna gång Bornholmsbaserat) samma kväll som både Jesper Rönndahl och Henrik Elmér är där är ju hysteriskt roligt! Visst, jag sluddrade bort ett skämt som gjorde succé på MACK för ett par veckor sedan, och det nya kan ju tightas till väsentligt. Men det blev väl mottaget, och när jag var inställd på att jag mycket väl kunde bomba blev det ju ännu roligare.

Imorgon morgonbåten tillbaka till Bornholm igen. Det börjar kännas bättre och bättre där nu, men vädret börjar sluta vara någon hit. Fan vad man fryser på cykeln om morgnarna!

Dags för nytt, med risk för att bomba

Det är väl bara att konstatera. Jag har blivit så trött på mig själv att jag måste byta ut mitt material av den anledningen. Jag började skriva om rätt mycket till det 51:a giget som utspelade sig på MACK den 1/10, och till morgondagens gig (No. 52) på GARVA Comedy Klubb kommer i stort sett hela första delen av materialet att bytas ut. Livsfarligt, jag vet. Men alternativet är att i princip aldrig byta ut sin inledning, så ibland får ju lite chansningar vara på sin plats. Ska man göra sådana är väl en utpräglad rookie-klubb som GARVA ett bra tillfälle. Skulle jag bomba, då har i alla fall några säkra skämt fått ligga i karantän ett tag till nästa gång. Sedan MÅSTE jag ju bara skoja om Bornholm, det kommer jag ju inte undan. Speciellt inte mina bravader på balkongen...

Vi får se hur det går...

Dags att emigrera

Imorgon börjar jag mitt nya arbete på Jensens på Bornholm. De har givit mig ett mycket seriöst intryck, och jag tror på ganska goda grunder att jag kommer att trivas väldigt bra där. Å andra sidan var det också vad jag trodde om Chris Marine när jag började där. Men det var ju faktiskt ett bra företag när jag började arbeta där. Det är det inte längre. Den nya VD:n Peter Lundgren har förvandlat ett bra och framgångsrikt företag till Familjen Lundgrens privata skafferi. Han anställde sin son Johan Lundgren till en tjänst som assistent, och sedan fick alla vi andra hitta på saker han kunde sysselsätta sig med.

Ska ett företag ha råd med den typen av utsvävningar kan man naturligtvis inte hålla sig med utvecklingsingenjörer. Då får man lägga ut sådant på konsulter, vilket innebär att kunskapen om de nya maskinerna inte kommer att finnas i företsget utan ute hos de olika konsultfirmorna som gör jobbet. Detta kommer dock inte att bekymra Peter Lundgren särskilt mycket, eftersom konsekvenserna av detta kommer att visa sig först efter att han har lämnat skutan.

Imorgon börjar jag på ett företag som troligtvis inte lägger lika mycket resurser på ren och skär nepotism. Det blir ett nytt språk att lära sig, men också nya erfarenheter. Hej Danmark, här kommer jag!

50-gigsjubileum

I torsdags gjorde jag mitt 50:e gig, och hela spektaklet utspelade sig på På Besök. Reaktionerna från publiken var tysta, men roade leenden. Motigt med andra ord. Det ska dock sägas att jag inte är missnöjd med min insats, även om jag fortfarande har en del att jobba på vad gäller självsäkerhet på scen. Alla hade det motigt den kvällen, till stor del beroende på en svår publik.

Det sägs ju ofta att det inte finns någon dålig publik. Sant, på det sättet att det inte är publikens skyldighet att skratta, det är ju komikerns uppgift att få publiken att skratta. Men det är ju inte hela sanningen. Kvällens konferencier Tomas Högblom (som för övrigt också hade det motigt trots en strålande insats) hade på sin Facebook-status dagen efter "Okej... Det finns alltså ingen dålig publik, följaktligen så finns det heller ingen bra sådan.". Tänkvärt, med tanke på att många som hävdar att det inte finns någon dålig publik ofta ändå brukar avsluta med orden "ni har varit en jättebra publik". Stand up är ju en interaktiv underhållningsform där det är viktigt att publiken dels hänger med, dels släpper på lite hämningar och vågar skratta, applådera och vara en del av showen. Det är ingen skyldighet, men komikerns prestation blir alltid sämre inför ett gäng Clint Eastwood-wannabe:s än inför en positivt inställd publik. Man är ju inte mer än människa.

Nåja, jag roade några i alla fall, och kvällen blev inte helt misslyckad. Efter giget satt jag och ölade ett tag med Jörund Larsen, Niklas Larsson och Marja Nyberg och hade allmänt trevligt. På tisdag är det dags för MACK:s tjejkväll med ca 30 kvinnliga komiker på en och samma scen (dock inte samtidigt, som Lena hävde ur sig i tisdags). Det blir skojigt på riktigt!

Festlig festival!

Det 49:e giget kom att utspela sig på Malmöfestivalens MACK-kväll. Nu brukar ju festivalgig vara svårare än annars, och när jag kom till Oasen där vi skulle hålla till blev jag förfärad. Folk satt utspridda lite här och var, och ljudet från hela övriga festivalen dränkte in hela stället där vi skulle uppträda. Men lagom till att vi började fick vi ordning på ljudet och Niklas Larsson såg till att få fram folk till scenen, så det blev riktigt lyckat! Jag testade ett par nya rutiner varav den ena funkade jättebra och den andra behöver slipas lite. Riktigt kul var det också att se Eric Löwenthal och Zeid Andersson som tagit sig ner kvällen till ära.

Dockan håller stilen!

Mitt 48:e gig utspelade sig på Dockan Comedy igår. Det är ju helt otroligt som den klubben har utvecklats. Knökfullt så det förslår varje kväll, och då blir det ju mycket lättare att göra lyckade gig. Publiken igår var dock lite annorlunda än vanligt. Jag fick sämre betalt än vanligt där jag brukar få mycket skratt, medan jag däremot fick skratt där jag knappt föreställt mig själv att det skulle finnas poänger att hämta. Testade en ny rutin, och den funkade riktigt bra. Men man blir lite orolig över sig själv när man drar skämt om tonåringar som inte drar upp byxorna. Gubbvarning så det förslår...

Kvällen förärades även bl a av Gertrud Johnsson som passerat 70-strecket (åldersmässigt alltså, jag vet inte om hon kör bil) och tyckte att det var dags att börja med stand up. Det var imponerande att se hur självsäker hon var på scen trots att det bara var 2:a gången för henne. Henne lär man förmodligen se mer av.